4 AUGUSTI 2016

Klockan tickar på. Sekunderna avlöser varandra och timmarna flyter förbi. Morgonen blir till eftermiddag, som sedan går över till kväll och till sist omsluts kvällen av nattens mörker och solen får en möjlighet att återhämta sig innan en ny dag gryr. En ny dag i våra liv. Men idag, den fjärde augusti 2016, avslutades livet för en annan. För en människa som lämnat så otroligt mycket fina avtryck efter sig. För en människa som spred glädje och lycka till alla människor i sin omgivning.

Jag har varit försjunken i tankar under större delar av dagen. En tanke hinner knappt bearbetas innan en ny tagit form. Frågorna som jag ställer mig själv kommer som snabba piskrapp och inte heller dem hinner jag ens försöka besvara innan en ny fråga ställs. Det är kaos i hjärnan där alla tankar försöker dela på det lilla utrymme som finns.

Vad är viktigt här i livet? Vad vill jag med mitt liv? Vad spelar roll för mig? Var är han nu? Vart är alla andra som gått bort? Har de hamnat på en finare plats? Sover de? Träffar de varandra? Kan de se oss? Finns de kvar här bland oss? Eller har det bara tagit slut? Svart? Har de sett änglar?

Ni hör ju. Mitt i det kaotiska virrvarret av frågor, som ingen egentligen ens kan svara på, upplever jag en stark ångest. Döden är så läskig för att vi vet så lite om den. Allt vi vet med säkerhet är att den kommer drabba oss alla, förr eller senare. Trots att det är en så självklar del av livet, en så naturlig utgång, så känns tanken på döden skrämmande. Det smärtar mig att tänka på att mina föräldrars tid kommer att ta slut. Eller mina syskons. Mina vänners. Mina syskonbarns. Släktingars. Eller min älskade pojkväns. Eller min egen. Är det avslutet som smärtar eller ovetskapen om när det kommer? Kanske är det kombinationen av dem båda som känns så hemsk.

Döden sätter perspektiv på livet. När den gör sig påmind på det vis som den gjort idag kommer jag på mig själv med att värdera allting i mitt liv. Plötsligt bagatelliserar jag precis samma sak som jag för någon dag sedan fick mig att gråta ut min själ. Plötsligt känns saker och ting mindre viktiga och jag tänker att jag ju måste ta vara på dagarna mer. Kramas mer, skratta mer, spendera mer, resa mer, uppleva mer! Jag vill leva mer!

Och varför glömmer vi att vara tacksamma? Det är så dumt att något måste göra ont i själen innan vi kan vara tacksamma för det som bedövar smärta. Tacksamma för omtänksamma vänner, fina syskon, underbara partners, fantastiska barn, ovärderliga föräldrar.. Vi glömmer så lätt. Vi tar för givet. Vi blir bekväma. Vi lever i vår bubbla där privilegier betraktas som självklarheter. Tills en dag som denna likt en nål spräcker bubblan och får tiden att stanna upp. 

Jag är tacksam. Så otroligt tacksam. Och jag önskar av hela mitt hjärta att du nu får komma till ro, slippa all smärta och att du inte behöver kämpa mer. 

Livet är skört och fyllt av både dalar och toppar. Var glada för vad livet ger er och våga ta del av allting. Av allt det goda och lyckliga men också av det mörka och smärtsamma. Varje liv är unikt. Se till att göra ditt liv till ditt eget. Berätta för alla du håller kär hur mycket du värderar dem. Ge varandra värmande kramar och bry er om varandra. Varje dag. 


Gillar

Kommentarer