DE SENASTE MÅNADERNA

2016 har hittills gått så otroligt snabbt. Jag har hunnit med så mycket samtidigt som jag känner att det fortfarande finns så himla mycket som fortfarande inte blivit av. Sommaren är redan mer än halvvägs och jag har ännu inte hunnit med någonting av det som jag i vintras drömde om att äntligen få bocka av när sommaren kommit. Inte ens de simplaste saker som en härlig kväll med nära vänner. Jag har faktiskt varit för upptagen med att hålla ihop mig själv.

Jag tror att året 2016 för alltid kommer att finnas kvar och bevaras på någon hylla i hjärnans bibliotek av minnen som bildas genom livet. Detta år kommer förmodligen att göra sig påmint då och då för resten av mitt liv. Detta år har verkligen varit förändringarnas år och det har satt spår som jag tror kommer sitta kvar i mig i all framtid. 

Vårterminen i trean tuffade på i ett sånt otroligt tempo. Redan under de sista vintermånaderna började jag känna att jag hamnade alltmer på efterkälken. Inte på något konkret vis som i skolarbeten eller liknande, utan mer på det personliga planet. Jag kunde inte greppa vad som låg framför mig och min fina klass, jag kunde inte förstå att det snart skulle vara klart. Gymnasiet alltså. Utöver det visste jag att även en hel del andra förändringar och upplevelser också bara fanns runt hörnet. Vi var alla som tickande bomber som till sist nästan exploderade av förväntningar och 100 andra känslor.

Plötsligt blev det sista veckan i maj och plötsligt hade vi ett datum då allting i skolan skulle vara klart. Det blev svårt att ta deadlines på allvar för att det var så svårt att förstå att vi i snabb takt betade av de absolut sista skoldagarna på gymnasiet - för resten av våra liv. Sista veckorna i skolan minns jag som en stressig period då mycket skulle hinnas med. Många kämpade med kompletteringar, rester och gav sina sista krafter i försök att höja de betyg som de inte var riktigt nöjda med. Trots att krafterna började ta slut så delade vi en sån glädje och förväntan vilket gjorde det uthärdligt ändå. För vi visste att när sista uppgiften var inskickad och klar så väntade en veckas semester och äventyr i Cypern.

Studentresan kom och gick. Idag, två månader senare, när jag tänker tillbaka så känns allting bara overkligt. Det känns inte på något sätt som att resan överhuvudtaget ens varit och att jag faktiskt delade 6 dygn i värmen tillsammans med fantastiska människor. Dessvärre blev majoriteten av oss sjuka i den omtalade "napasjukan" och hostade ikapp och försökte hålla konversationer med de röster som vi hade kvar - lagom till studentveckan som drog igång bara två dagar efter att vi landat på svensk mark.

Studentveckan. Vad ska jag ens säga. En vecka med så mycket förväntningar. En vecka som vi väntat på sedan den dagen då vi presenterade oss för varandra första dagen på gymnasiet. Plötsligt var den kommen. Plötsligt var det dags. Varje dag träffades och umgicks vi och det var en sån speciell stämning. Vi var taggade, förväntansfulla, fruktansvärt sjuka och sentimentala. Emellanåt tänkte någon högt och sa något i stil med "tänk att dehär är våra sista dagar tillsammans" och någon annan var snabb med att hyscha ner och säga att vi inte ska vara ledsna över det än - för vi hade ju faktiskt några dagar kvar ihop. Men oj, så snabbt dagarna gick. Vi var så glada men samtidigt så slitna. Kroppen tog mycket stryk och vi trotsade verkligen alla signaler som kroppen skickade om att vila borde vara prio ett just nu. Men vem kan stanna hemma och vila under studentveckan? En vecka som händer en gång i livet. En vecka som man bara får uppleva en gång. Ingen i S3A iallafall.

Någonstans mitt i allt detta så kände jag en sån enorm stress. Mitt hjärta började slå i otakt ibland och jag kände mig aldrig avslappnad. Redan veckorna innan studentresan när alla deadlines blev så tydliga och många uppgifter pressades in under få dagar hade stressen kommit krypande men under studentveckan fanns den där konstant, som ett stort mörkt moln i bröstet. Detta var dock såklart ingenting som jag lät komma emellan mig och min student, utan jag körde på ändå - trots att både kropp och knopp skrek efter att få ta en paus. Det kändes som det enda rätta då men såhär två månader senare med facit i hand kanske det hade varit klokare att faktiskt lyssna till vad kroppen sa. Kanske hade jag i sånt fall besparat mig själv det som jag sedan fick kämpa mig igenom de följande veckorna. 

Under veckorna som följde var jag fortfarande jättesjuk och hade förmodligen dragit på mig någon form av lunginflammation. Men det fanns ingen tid för vila och återhämtning. På måndagen, två dagar senare, började jag mitt nya jobb. Massor av ny information och nya intryck i kombination med långa pass på 9 timmar och tidiga mornar med väckning kring 04.30 tömde mig totalt på den ork som jag hade kvar. Jag ville bara sova. Hela tiden.

Utöver dessa två förändringar, student och ny arbetsplats, har jag hunnit med att bli även bilägare och flytta ihop med mitt livs kärlek. Det har varit hektiska veckor med ständig stress och oro vilket gjort att jag tappat bort mig själv och den jag är. Någonstans bland alla måsten, krav, deadlines, den ekonomiska stressen och stora förändringar tappade jag bort mig själv och min identitet. Jag har befunnit mig i ett tillstånd som jag aldrig tidigare upplevt och som stundtals faktiskt gjort mig rädd för att jag trott att jag tappat greppet om verkligheten totalt. De senaste veckorna har präglats av panikångest, generell ångest, illamående, dålig sömn, minnesluckor, så otroligt många tårar och så fruktansvärt mycket känslor av förvirring, hopplöshet och besvikelse. Jag har upplevt livet som ett stormande hav med alldeles för få pelare att klamra sig fast vid.

Den pelare som jag för resten av mitt liv kommer att tacka är Feisal. Vilken klippa han är. Ett sådant otroligt stöd. Jag kommer att förevigt vara honom genuint tacksam för att han alltid, alltid, alltid orkar bära mig när jag inte orkar själv - oavsett vad. Att vi äntligen får bo ihop, ha ett gemensamt hem och pussa varandra godmorgon och godnatt nästintill varje dag är en otroligt stor gåva som jag varje dag känner oerhörd tacksamhet för. Jag kommer aldrig att ta honom för given och är tacksam för varje dag som livet ger oss. När jag under dessa veckor drunknat i förvirring och överväldigats av känslor av hopplöshet men framförallt av ångest så har han varit min ork, min drivkraft och min motivation. När jag inte orkar kämpa för mig själv och mitt välmående, så kämpar jag ändå - för dig.

Förändringar är spännande. Det är pirrigt, förväntansfullt och lärorikt. Men det kan också vara otroligt påfrestande. Våga säga ja till vad livet erbjuder. Våga tacka ja till erfarenheter och äventyr. Men våga också säga nej när det blir för mycket. Lyssna till era kroppar och vad de säger. Det är skitviktigt att faktiskt lyssna till vad kroppen och själen säger och ta det på allvar. För om de ignoreras så många gånger att de till sist ger vika så sätts hela livet och tillvaron i gungning. Det är inte värt det.

Ta hand om varandra. Stor kram.

Gillar

Kommentarer