EN PERFEKT TRÄNAD RUMPA I EN SVART STRINGBIKINI

Jag älskar ju sociala medier. Jag älskar att vara kreativ i bilder och text. Jag älskar att skapa mitt egna, knäppa bilder och sätta min egna prägel på dem, att inspireras av andras kreativitet och att förhoppningsvis själv nå och ut och inspirera er som följer mig på olika sätt. Jag lägger ned mycket tid och engagemang på mina olika kanaler, men det känns inte jobbigt då jag tycker att det är genuint roligt. Jag blir gång på gång så imponerad (och inspirerad) av hur unga kvinnor lyckats bygga upp sina egna varumärken och därigenom tagit makten över sin egen karriär. Jag drömmer om att en dag själv få jobba med mitt egna, att få vara min egen chef och att faktiskt kunna kalla min hobby för mitt jobb. Det hade varit så coolt!!

Jag vet vad jag vill och jag vet att det kräver mycket av mig för att komma dit men jag kommer inte att ge upp. Och det är detta mindset som jag jobbar efter för det mesta. Att jag ska fortsätta leverera, göra så gott jag kan och inte nöja mig innan jag är där jag vill vara. Men så, ibland men ändå alldeles för ofta, så är jag så dum och gör det där som totalt får mig att ur balans. Jag börjar jämföra mig själv med alla andra och samma sekund tappar jag allt hopp och all tro på mig själv som jag någonsin haft och känner att jag kanske bara borde lägga av med alltihop för att jag ändå inte har någon chans. Och så blir jag skitledsen.



Jag har nämligen kommit på, att när jag surfat runt inne på instagram, så stänger jag sedan ned appen med en känsla av att vara så otillräcklig.
Jag känner mig chanslös mot alla fina tjejer och kvinnor som det bara kryllar av ute på instagram. Jag vet att det låter hemskt när jag skriver ordet chanslös för det vittnar om någon form av sjuk tävling - men det är ju så lite så det är. Omedvetet liksom. Jag vill ju inte tävla med andra vad gäller någonting, den enda jag vill och bör tävla mot är mig själv. Men tydligen så stämmer inte det jag vill överens med vad jag faktiskt gör. För varför skulle jag annars bli så ledsen, så självkritisk, så ifrågasättande och dömande mot mig själv och min egen duglighet och förmåga efter att ha scrollat igenom andras bilder? Varför känns annars en annan människas vinst som min egen förlust?

Om jag ska vara helt ärlig så har jag nog någonstans velat tro att jag skulle vara förskonad vad gäller ideal, press och hets. Att jag skulle vara stark nog att inte bli påverkad. Men ärligt talat, jag vet ju innerst inne att jag faller offer för skiten i allra högsta grad. Men tar vi det steget längre så kan vi ju fundera över om det egentligen är särskilt orimligt?

Jag som hänger på dessa sociala medier flera timmar om dagen blir ju matad med dessa perfekta bilder inte bara en, fem, eller tio gånger per dag. Snarare uppemot hundratals gånger per dag blir min hjärna presenterad perfektion. Perfekta flöden. Perfekta semesterbilder från den vitaste stranden i hela Maldiverna. Bilder tagna under vatten på en perfekt tränad rumpa i en svart stringbikini. Bilder på enorma charkbrickor med alla slags ostar, snittar, kex och choklad trängs med bilder på drömmiga drinkar i alla magiska färger. Det handlar om bilder på perfekt upplagda pastarätter som dryper av ost och tryffel men likt förbannat ser personen bakom dessa konton med bilder på alla himmelska maträtter och bakverk ändå ut som att hen vore tagen direkt ur en reklam för Victoria's Secret. Bilder på immiga vinglas. Perfekta sminkningar, förhållanden, kritvita och spikraka tänder, kroppar, hår, familjer, magar, armar, husdjur, naglar, lägenheter, bröstförstoringar, tatuerade bryn, läppar, outfits....!! Allt är så perfekt medan jag hela tiden känner mig så.... operfekt?


Jag vet inte hörrni. Det är så svårt allt dethär tycker jag. Jag vet inte alls om ni kan förstå vad det är jag försöker förklara för er.
Jag vet att jag egentligen borde överväga att bara avfölja alla dessa konton som lämnar mig med dendär klumpen i magen men jag tror nämligen att kärnan till problemet snarare ligger hos mig. Jag vet inte hur, men jag måste få in i mitt huvud att oavsett hur vacker någon annan är betyder inte det att jag blir mindre vacker. Oavsett vilken kropp någon annan har så blir inte min mindre duglig. Men det är så fruktansvärt svårt!

Och på något sätt blir allt detta så påtagligt när jag har en så stark vision, en så stark målbild och dröm om vart jag vill vara. Eftersom att mitt mål och min dröm kräver att jag armbågar mig fram, tar plats, vågar tro på mig själv och vem jag är så blir jag samtidigt så sårbar i känslan av att jag inte är så fin, så snygg, så modig, så spännande och så inspirerande som "mina konkurrenter". Varför skulle någon vilja följa mig? Jag har ingenting som ingen annan har? Varför skulle människor vilja klicka sig in på min blogg? Eller titta på mina youtubeklipp?

Det känns som allting hela tiden handlar om att leverera det vackraste, det finaste, det bästa, det mest spännande, det mest inspirerande, färgsprakande och det mest händelserika. Men så är jag ju också "bara" en socionomstudent med en kraftigt begränsad inkomst. Jag har inte råd att åka till något ställe med vit strand och turkost hav och knäppa kort som väcker intresse. Jag har inte råd att åka på weekends till världens olika fina platser för att dricka bubbel ur ett immigt glas. Det är svårt att skapa färgsprakande content när jag inte har möjligheten att komma ifrån vädret i Sverige som under många av årets månader faktiskt är grått och färglöst.



Men sen tänker jag ju igen att igen att; nej fuck dedär!!
Varför måste bra innehåll alltid handla om att det ska vara så perfekt?? De allra flesta lever ju ett liv och en vardag som ditt och mitt. Jag förstår ju, vilket jag hoppas att ni också gör, att instagram som plattform är en grovt förskönad skildring av livet där de absolut bästa, finaste och innehållsrika glimtarna ur ett helt liv får ta plats och synas. Trots att jag vet det så blir jag ändå påverkad vilket jag nu har förstått men också erkänt för mig själv. Den insikten har dock fått mig att förstå att jag har en hel del kvar att jobba med vad gäller mig själv och min egen självkänsla. Jag måste jobba bort denhär självkritiska skiten för den är livsfarlig för mina drömmar.
Den sätter hinder i min väg för att nå mitt mål.

Kanske handlar det om att försöka landa i och känna mig trygg med att jag gör min grej och att det helt enkelt får vara bra så.
Vi har ju alla olika förutsättningar. Nu råkar mina vara att jag bor i en liten, grå stad och har endast ett CSN-lån som min inkomst.
Men jag gör ändå min grej på mitt sätt, utifrån det jag har att jobba med.
Trots att det inte rör sig om perfekta bilder under ytan i ett kristallklart hav, bland färgglada fiskar och korallrev iförd en svart stringbikini.

Gillar

Kommentarer

Tessjohans
Tessjohans,
Känner igen mig till hundra i allt du skriver! Älskar också att få vara kreativ i både bild och text, något som är så otroligt kul! På så sätt är ju sociala medier guld värt. Men så kommer den där otillräckliga känslan ibland, speciellt efter besök på instagram bland alla perfekta kroppar och liv.. Vet inte vart jag vill komma med den här kommentaren, mer än att säga att jag känner igen mig så mycket <3
nouw.com/tessjohans
My
,
Du är fantastisk hjärtat! En inspiration och alldeles tillräcklig på alla sätt och vis. Hela du är power ♡ Så stolt över dig och du vet att jag alltid står bakom dig ♡