JAG KAN INTE ANDAS

Jag känner mig krossad. Förstörd och helt till intetgjord. Jag känner mig tom och urpumpad. Hela min kropp värker av den överväldigande känslan av meningslöshet. Vart är jag på väg? Vad är mitt mål? Vad är mitt syfte och vad gör mitt liv värdefullt? Jag går igenom en sådan psykisk och fysisk smärta just nu att det är svårt för mig att ens få ner syre till lungorna utan att det känns som att min bröstkorg ska explodera. Det känns som att mitt hjärta står vidöppet och bara blöder. Det känns inte ens som ett hjärta. Bara som ett stort, äckligt, varigt och blodigt köttsår som gör ont och hela tiden påminner mig om mina egna misslyckanden och snedsteg. Samtidigt vet jag ju att jag behöver gå igenom det jag behöver gå igenom. Jag måste göra det nu. Det är nu eller aldrig. Ett sista krafttag att lösa, bearbeta, hantera och komma i ordning. Men dagar som dessa ifrågasätter jag allting. Jag känner förbittring och besvikelse. Besvikelse över hur min ångest aldrig låter mig vara. En sådan besvikelse över att ångesten gång på gång låter mig tro att jag äntligen kan få känna ro i tillvaron för att sedan komma tillbaka och slå till med en tredubblad kraft som får mig att tappa fotfästet helt och hållet. Besvikelsen över att ständigt hitta mig själv som en blöt, trasig och förstörd pöl på golvet för att jag återigen gått in helhjärtat i någonting som bedövar smärtan inuti för en stund. Och skammen som följer. Skammen. Skammen över att återigen behöva ta ångestdämpande piller för att kunna andas. Att andas. Det som borde vara det enklaste i världen. Att andas. Att fucking andas.

Gillar

Kommentarer