JAG VILL INTE DÖ UTAN ATT HA LEVT

I måndags var jag till vårdcentralen för ännu ett möte med min samtalsterapeut. Jag har gått till henne på regelbundna besök sedan i våras för att få rätsida på min tillvaro men framförallt för att få ordning på mina egna tankar och känslor. Vi har jobbat till stor del med KBT då just mina tankar i de allra flesta sammanhang är vad som sätter krokben för mig. Vi kan alltså säga att jag lägger krokben för mig själv genom hur jag tänker kring saker.

Vi har pratat så mycket om så många olika saker och områden. Jag har fått gräva i det mörkaste av minnen, jag har fått gråta och skratta medans hon har berättat för mig vad det är som gjort och fortfarande gör att jag är så skör på så många vis. Men vi har framförallt pratat om vikten av att leva i nuet - i det som sker här och nu.

Jag har med hjälp av min samtalsterapeut insett att jag är ett riktigt proffs på att fundera, grubbla och oroa mig för framtiden men jag är även världsmästare på att älta det som varit och som idag tillhör det förflutna. Så mycket av min tid går till att fundera på hur saker och ting hade sett ut idag om jag handlat annorlunda för 6 år sen, om jag hade sagt någonting till den personen vid det tillfället, om den där specifika händelsen aldrig hade hänt eller om jag hade sagt si istället för så. Jag analyserar varje tillfälle och situation ur mitt eget förflutna och ifrågasätter varför allt blev som det blev. Jag lägger energi på att älta det som inte längre går att förändra. Men varför skulle detta vara ett problem?

Under ett av mina första besök, då nästintill hela timmen gått till att jag grävt i det förflutna och gråtit över det som varit, tittar min terapeut på mig. Hon möter min blick och säger:


Det är så starka ord som
träffade mig rakt i hjärtat. Jag har så mycket funderingar kring så många olika saker från min barndom och mina tonår som jag förmodligen aldrig kommer att få riktiga svar på. Jag har under de senaste åren lagt ned så mycket tid och energi på att gräva i det, att älta, att grubbla, att söka efter svar och på att försöka förstå utan att det givit mig någonting mer än ångest och en känsla av sorg. Men jag har aldrig reflekterat över att det ju bidrar till att jag glömmer bort att leva i, och njuta av, det som sker idag - här och just nu.

Detta är någonting som jag får jobba med hela tiden. Jag slukas så lätt av tanken och känslan av att allt var bättre när jag var liten, jag läser gamla konversationer med människor som inte längre finns kvar i mitt liv fastän jag i de flesta fall bara blir ledsen av det, jag får lätt en så stark ångest av att ingenting av det som varit någonsin kommer tillbaka igen och att jag ju aldrig någonsin kommer att kunna förändra något av det. Jag måste sluta fred med mitt förflutna, acceptera att saker och ting blev som det blev och bara ofamna, välkomna och ta till vara på det jag har i mitt liv idag. För vi lever ju inte i det som var, vi lever i det som är nu.

Det är en konst att leva en dag i taget, dag för dag. Att vakna upp varje dag och göra det bästa av just den dagen och inte bekymra sig för vad framtiden kommer att bära med sig. Det är en konst men jag tror också att det är ett viktigt verktyg. Ett viktigt verktyg för en god livskvalité och ett inre lugn.


Gillar

Kommentarer

Ida,
Så lätt att fastna i oro för det som komma skall eller att grubbla över det som varit. Allt vi har är NU. Väldigt svårt att leva i nuet jämt men en får försöka. Kram 🌸
onlyonewaytogo.blogg.se
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Ja, precis så.. stor kram <3
nouw.com/tildajuujarvi
jennyerikamatilda
jennyerikamatilda,
Så himla fint skrivet! Har också svårt med att släppa det förgångna, det är så bra hur du kämpar! Kram! ♡
nouw.com/jennyerikamatilda
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Jag tror att vi är många som kämpar med att släppa det som inte går att påverka eller förändra längre. Tack för din kommentar och för att du tog dig tid att dela med dig. Kram <3
nouw.com/tildajuujarvi