"MEN VADÅ, ÄR DU EN SÅNDÄR NYKTERIST ELLER?!!?"

Okej hörrni, idag vill jag snacka alkohol med er. Vad har ni för relation till alkoholen? Många av er vet, och en del har säkert märkt, att jag inte dricker alkohol alls i dagsläget. Det är alltså förklaringen till att det alltid är pepsi max i mina vinglas😄 I sommar är det ett år sedan som jag senast drack alkohol; närmare bestämt på peace & love-festivalen här i Borlänge. Det har snart gått ett år och jag får fortfarande, 12 månader senare, med jämna mellanrum förklara och argumentera för folk varför jag väljer att avstå från att dricka alkohol. Det är så konstigt och svårt för en del att förstå hur jag aktivt kan ha gjort det valet - men jag klandrar dem inte. Det är inte konstigt att mitt val upplevs som avvikande med tanke på att alkoholen ju är en sån självklar del av den svenska kulturen; det sociala drickandet.

Jag har vuxit upp i en religiös familj vilket såklart har präglat mig på olika sätt. En av de saker som inte anses vara passande inom min familjs religion är just att dricka alkohol. Jag har därför aldrig sett varken mina föräldrar, mina syskon, mina släktingar eller någon av mina barndomsvänner dricka alkohol. Vi har aldrig haft ett sånt där skåp hemma där mina föräldrar förvarat sin alkohol och det har heller inte stått ute i garaget. Alkoholen har helt enkelt aldrig funnits i mitt hem.

När jag sen kom upp i tonåren och började högstadiet minns jag hur förvånad jag blev över vilken plats och vilket fokus just alkoholen fick. Det var ju det enda som alla pratade om - åtminstone som jag upplevde det. Var det inte snack om planerna inför helgen då det skulle "supas" så var det istället snack om hur galen och urspårad festen från förra helgen varit. Mina fjortonåriga klasskompisar som snott sprit från föräldrarnas skåp och sedan kräkts hela natten. Hon i den andra klassen som grät i skolan på måndagen för att en annan tjej sugit av hennes pojkvän på toaletten under lördagens fest. Kaoset som hade uppstått när någons föräldrar hittat systembolagspåsen i byrålådan. Jag, däremot, hade aldrig något att berätta eller bidra med. Jag hade ingen urspårad story från helgen att dela med mig av under första rasten på måndagen. Jag hade aldrig någonting att bidra med för jag helt enkelt inte visste någonting om det där som de höll på med varje helg. Så jag log mest. Skrattade högt ifall jag märkte att någon tittade på mig. För jag ville ju inte sticka ut och vara "hon" som var tråkig. Jag ville vara som dem - men jag spelade på en helt annan plan än dem.

Jag hade hunnit fylla 18 år när jag provade att dricka alkohol för första gången. Jag vet ärligt talat inte om jag ens ville göra det - eller om jag helt enkelt bara var så trött på att vara annorlunda. Det hade dessutom blivit en grej att man skulle "supa ner Tilda" för att jag var den enda som aldrig druckit alkohol ännu. Så absolut - jag kände pressen. Grupptrycket. Samtidigt som jag ju också ville. Men ville jag för min egen skull eller för alla andras? Det vet jag inte. Men efter den första festen, den första gången, så fortsatte det bara. Jag kände mig äntligen lite "normal", lite mer som de andra. Jag kunde äntligen skratta genuint åt hur borta någon hade varit på festen - för jag hade ju faktiskt varit där. Jag var lättad över att äntligen ha tagit steget - men samtidigt var det någonting som skavde i mig. Jag tänkte att jag bara var ovan och att det säkert skulle släppa med tiden. Men det gjorde det aldrig. Det fortsatte skava, varje gång det var dags för fest. Och när festen väl var slut och jag skulle åka hem skavde det ännu mer tills det att jag låg i sängen och skulle sova. Då ersattes skavet med en fullkomlig panikkänsla.



Min generella ångest förvärrades till det dubbla i styrka på grund av den kemiska ångesten. Illamåendet som uppstod till följd av hur det snurrade i huvudet triggade dessutom min fobi för att kräkas och resulterade i panikångest. Jag kunde inte andas ordentligt förrän mot eftermiddagen dagen därpå när både fyllan men också bakfyllan började ge med sig. Och så här höll det på, varje gång. Jag hade absolut roligt när jag var med mina vänner, när vi körde drickspel, när vi dansade och kramades. Jag älskade det. Men när klockan närmade sig stängning för den krog som vi befann oss på så började det skava sådär äckligt i mig igen. Och då visste jag, att snart börjar ännu en helvetesnatt.

Varje gång jag låg där i sängen efter en festkväll, totalt skräckslagen av hur min ångest tog ett strypgrepp runt min hals, så tänkte jag (och nästan till och med lovade mig själv) att jag aldrig mer skulle dricka alkohol igen. Jag tänkte att jag, när jag överlevt denna natt, ska skriva till mina vänner att jag från och med nu inte kommer kunna dricka mer. Men så skrev jag det aldrig ändå. Jag tänkte att det skulle ge tillbaka dendär stämpeln i min pannan; "hon som inte dricker". Så jag sket i det. Så när det var dags för utgång igen så bet jag ihop. Drack. Hade roligt. Skavet. Åkte hem. Och sen var det dags igen; kriget inom mig och kampen om att få luft.


Jag var för svag för att stå emot grupptrycket. Jag orkade inte alltid, alltid, ALLTID argumentera för varför jag inte skulle dricka. Jag orkade verkligen inte få frågan om varför jag avstår 20 gånger per kväll. Jag orkade inte vara annorlunda och jag ville framförallt inte uppfattas som "tråkig". Det skulle dröja till sommaren 2018 innan jag kände att nu får det vara nog. Det var dag 1 på peace&love och jag hade precis sett min favorit Linda Pira live på scenen. Jag var berusad och pirrig i hela kroppen och när Linda spelade låt efter låt sjöng och dansade jag som aldrig förr. Jag kände mig lycklig. Tills att hon tackade för sig, klev av scenen och jag började känna det där välbekanta, obehagliga, äckliga skavet i kroppen. Sen blev jag sittande vid en av områdets bänkar och mådde dåligt i timmar, både fysiskt och psykiskt. Och då bestämde jag mig. Att nu får det vara nog.


Och sen dess har jag inte druckit alkohol - och trots det har jag haft så många dunderbra kvällar!! Jag har gått ut och dansat nykter, gått på fest nykter och suttit på uteserveringar - nykter. Och det bästa av allt; när jag kommer hem efter en utekväll med mina vänner så skaver det inte längre. Jag kan slappna av, jag kan somna och jag kan framförallt andas. Idag är jag både starkare och mer trygg i mig själv och vem jag är i jämförelse med mitt 18-åriga jag. Mitt 18-åriga jag som hade ångest inför varje gång det skulle drickas - men som likt förbannat ändå satt där med vinflaskan i högsta hugg. Idag kan jag gå nykter på en fest utan att känna skam och idag kan jag tackla ifrågasättandet samt de hundratals frågorna om varför jag inte dricker. Faktum är att jag inte bara kan ta dem utan jag kan till och med besvara dem. Så här har ni mitt svar! Jag dricker inte alkohol för att jag mår dåligt av det. Punkt.

Gillar

Kommentarer

My
,
Wow! Älskade Tilda ♡ Så många härliga sommarkvällar vi har framför oss med pepsi max i vinglaset❤️
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Ser fram emot varenda en av dem! Love you <3
nouw.com/tildajuujarvi
elin
,
Tack! Det här behövde jag höra, min uppväxt låter i princip likadan och jag tog för inte så länge sedan steget att sluta dricka pga ångesten som kommer med!
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Åh! Du är inte ensam. Så starkt av dig! Stor kram <3
nouw.com/tildajuujarvi