MIN ÄNGLAMOSTER


Jag låg i sängen bredvid Feisal och scrollade lite inne på facebook när en bild på min moster Tiina dök upp i flödet och det bara högg till i hjärtat på mig.
Min moster Tiina gick bort under långfredagen 2017 och trots att det gått mer än ett år så har jag fortfarande inte lyckats greppa vad som hänt överhuvudtaget. Kommer det ens att någonsin vara möjligt att greppa?

Ikväll gråter jag för att livet känns så orättvist, så okontrollerbart och skrämmande. Om jag hade vetat vad som väntade den sista gången jag träffade dig, Tiina, hade jag kramat dig lite hårdare och lite längre. Men det är ju det som är grejen; vi vet aldrig vad som väntar. Jag kan gripas av sån panik när den tanken slår mig. Att jag aldrig kan veta. Jag kan inte veta, när jag kramar någon nära hejdå, om vi någonsin kommer att ses igen. Och tänk om det faktiskt skulle vara sista gången; vad mycket jag skulle vilja säga då. Samtidigt vet jag ju att det inte går att tänka så i alltför stor utsträckning då varje dag, varje möte med någon vi tycker om och varje kram skulle bli så avgörande. Det skulle bli för jobbigt att leva så men samtidigt känner jag en sån stark känsla av panik och maktlöshet när dessa tankar slår mig.

Tiina var en riktig kämpe. En riktig krigare. Hon fightades ända in till det sista. Jag har kvar våra konversationer men jag klarar inte av att läsa dem utan att bryta ihop totalt. Men jag vill inte heller radera dem för de är också minnen - fastän de är smärtsamma sådana. Jag tänker att en dag, en dag ska jag klicka mig in på vår konversation igen. Men jag är inte tillräckligt stark ännu.

Jag tänker mycket på dig, Tiina. Jag tänker mycket på var du är, hur du har det och om du känner någonting. Ser du oss som fortfarande är kvar här? Jag vill tro att du är på en fin plats långt bort ifrån all smärta och ondska. Jag vill tro att du är en ängel uppe i himlen och jag vill tro att vi ses igen. Jag vet att vi kommer ses igen.

Vi är så många som tänker på dig, som minns dig och som saknar dig. Men det vet du väl redan. Du har säkert hört varje gång som vi har pratat om dig hemma, hur vi tillsammans har pratat om hur tydligt vi minns ditt leende och ditt sprudlande skratt som smittade av sig på bara en millisekund. Kära moster, alla ord känns så små medan alla känslor istället är så stora. Du är alltid saknad och aldrig glömd.


Vi ses igen

Gillar

Kommentarer