MIN KROPP HAR FÖRÄNDRATS


Jag befinner mig i något sorts mellanläge just nu som på många sätt känns energitömmande och till och med jobbigt. På ett rent personligt plan alltså. Jag slits hela tiden mellan mitt sunda förnuft och mina egna hjärnspöken. Den där delen av min hjärna som ju egentligen vet om vad i livet som är värt att lägga energi och fokus på strider hela tiden emot den andra delen; som ständigt, alltid och hela tiden vill hitta fel. Fel, brister och ömma punkter att trycka lite hårdare på.

Jag befinner mig i en situation rent kroppsligt just nu som jag aldrig varit i tidigare. Av olika anledningar, av olika orsaker och av olika händelser ser jag just nu inte ut som jag tidigare har gjort. Jag lägger inte någon värdering i varken hur eller på vilket sätt jag har förändrats och väljer därför att inte gå in djupare eller mer specifikt på "förändringarna". För det handlar inte om förändringen i sig utan snarare om känslan som den inneburit för mig. Det är en obekväm känsla av att inte känna igen den kropp jag har nu, att inte känna igen känslan av den. Jag är inte van vid hur kläder sitter eller känns på den kroppen som jag har nu. Jag är inte van vid hur kroppen känns när jag rör mig. När jag jobbar, när jag går i skolan eller när jag springer. Det är en känsla av att ha en kropp som inte känns som min - och den känslan kväver mig.

Samtidigt försöker jag någonstans sluta tänka så; eller ännu bättre - sluta känna så. Jag önskar att jag kunde sluta se på min kropp som någonting som inte är "rätt" eller "riktigt", som någonting som inte tillhör mig. Jag vill kunna omfamna mig själv och min kropp, trots förändringar, och bara se den som min kropp. Som mig. Jag. Men det gör jag inte. Det är som att jag är inlåst i en kropp som inte är jag. Men det är ju jag. Det är jag nu. Det är min kropp. Det är min kropp - men jag vill inte ha den.

Och i samma stund som jag känner så starkt, med en sådan avsky, att jag inte vill ha den så blir jag samtidigt så ledsen. Jag blir genuint ledsen. På mig själv. Jag blir ledsen och besviken för att jag inte tagit mig längre än så. Jag blir ledsen och besviken på att jag låter sånna här egentligen så oväsentliga saker komma så nära inpå mig och mina känslor. Att jag någonstans tillåter mig själv att lägga dyrbar tid på sånna här skitsaker! Skitsaker som jag dessutom inte kan göra någonting åt just nu.

Och så sitter jag med detta inre krig hela tiden, genom alla dessa soliga dagar i Juni, medan jag samtidigt delar och publicerar quotes, bilder, texter och statements på mina sociala kanaler om hur alla kroppar är grymma. Jag delar bilder kopplade till "body-positivity" och peppar mina följare till att orka släppa fokus och våga njuta - samtidigt som jag sitter och mår illa av hat gentemot min egen kropp.

Är det inte lite ironiskt?

Men jag gör det för att jag tycker att det är viktigt! Jag tänker att om vi alla fortsätter mata oss själva, och kanske till och med varandra, med peppiga quotes om hur vi bör rikta fokus på de saker som gör oss genuint lyckliga - och bort från oväsentliga saker, fighter som är omöjliga att vinna och skitgrejer som äter upp oss inifrån - så kanske det kan hjälpa oss en liiiiten, liten bit på vägen. Jag skriver oss för att jag själv ju behöver det minst lika mycket som er andra. Sanningen är väl egentligen att jag just i detta nu behöver det i allra högsta grad.

Nä, hörrni.. jag är så skadad av detta samhälle, på så många sätt. Jag är skadad och jag vet att många av er också är det. Vi är skadade av all denna kroppshets, alla dessa ideal som vi uppoffrar stora delar av vår tid och energi för att slava under.. Och hur mycket jag än älskar sociala medier, all girlpower som finns där, all pepp och inspo som de genererar... så hade jag inte kunnat kalla mig själv för något annat än naiv om jag skulle påstå att det inte samtidigt också skadar mig. Mig och mitt mående. Eller framförallt; mig och min syn på mig själv.

Och det gör mig ledsen därför att jag är så trött på att vara min egen fiende. Jag är så trött på att behöva kämpa mot mig själv när det redan finns så många andra krig att vinna. Framförallt vi kvinnor! Vi har så många olika fighter att bekämpa. Att vara kvinna i dagens samhälle är en kamp. Det sista jag, eller vi, behöver är att dessutom behöva kriga mot oss själva och vår egen kropp.

Ändå är det på just det slagfältet som jag är som allra starkast. Det är på den spelplanen som jag slår som allra hårdast. På de slagfält där min motståndare inte är någon annan än min egen kropp.

Gillar

Kommentarer

Emmamehrali
Emmamehrali,
Detta med kroppar är intressant hur vi känner och tänker kram <3
nouw.com/emmamehrali
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Ja.. tänk vilken plats något så naturligt och (egentligen) så okomplicerat som KROPPAR får i dagens samhälle?! Så knäppt.. Stor kram <3
nouw.com/tildajuujarvi
feliciaidachristina
feliciaidachristina,
Där satte du verkligen ord på vad jag känner, att känna sig obekväm i sin kropp för att man inte är van med hur den rör sig osv efter hur den förändrats och hur den brukade vara. Det är något jag konstant går runt och tänker på och det tär ju verkligen något enormt på krafterna! Sjukt hur man ser på sig själv ibland.
nouw.com/feliciaidachristina
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Oj! Mitt svar ovan var till dig haha❤️
nouw.com/tildajuujarvi
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Ja men precis så!!! Vi har så begränsat med krafter ändå och därför känns det så dumt att så mycket av den ska gå till att kritisera oss själva och den kropp som bär oss var eviga dag. Så dumt egentligen. Tack för att du delade med dig! Skickar dig vääärldens största kram <3
nouw.com/tildajuujarvi
feliciaidachristina
feliciaidachristina,
Ja precis! Massa kramar tillbaka <33
nouw.com/feliciaidachristina
malinhardstahl
malinhardstahl,
Så himla tänkvärt <3
nouw.com/malinhardstahl
tildajuujarvi
tildajuujarvi,