SÅHÄR FÅR DET INTE VARA

Igår, när jag stod och väntade på bussen hem ifrån gymmet, så får jag ett samtal. Det är en vän till mig som ringer och hen är väldigt uppgiven. Min vän har sedan ett bra tag tillbaka kämpat med sin psykiska ohälsa, precis som jag och många, många andra. Hen har i perioder totalt tappat motivation, ork och till och med livslust vilket också sedan övergått till självmordstankar. I positionen som en vän har jag så klart stöttat, lyssnat, givit råd i den mån jag kunnat och visat att jag genuint bryr mig samtidigt som jag försökt trycka lite extra på att min vän bör söka professionell hjälp. Min vän har dock inte varit särskilt positivt inställd till det och har ofta sagt att det inte skulle hjälpa ändå. Trots ville min vän till sist ändå ge det en chans och vi hjälptes åt att ta kontakt med vårdcentralen för första gången i vintras, genom mina vårdkontakter. Men svaret fick mig att tappa hakan. Meddelandet från vårdcentralen var kort och tydligt; "du bör åka till psyket i Säter". Svaret innehöll ingen som helst ödmjukhet, empati eller stöttning och min vän såg på mig och sa "vad var det jag sa". Sedan rann alltihop ut i sanden..

För någon vecka sedan tog min vän återigen kontakt med vårdcentralen för sitt mående och sina återkommande självmordstankar och denna gång fick hen en tid för ett första samtal hos en KBT-terapeut - som ägde rum igår. Det är efter detta första besök som min vän ringer mig och jag får det där samtalet vid busshållplatsen. Min vän berättar hur terapeuten förminskat hennes problem, varken ställt frågor eller visat något intresse för att förstå situation och sammanhang. När självmordstankarna som har funnits hos min vän varje dag sedan snart ett år tillbaka kommer på tal säger terapeuten att det inte är någonting konstigt och att "alla har sådana tankar ibland". Samtalsterapeuten avslutar det första samtalet med min vän, som totalt varade i cirka 20 minuter, helt övertygad om att lösningen på såväl självmordstankarna som det allmänna pissiga måendet var att börja träna mer. Ännu en gång säger min vän i telefonen "det är det här jag menar, nu skiter jag i det här".

Detta gör mig så arg och frustrerad samtidigt som jag också känner mig hjälplös och uppgiven. Jag har själv träffat på så många ignoranta och nonchalanta terapeuter, kuratorer och psykologer i olika sammanhang - det finns alldeles för många av dem. Dessa är professionella samtalskontakter som träffar människor som mår extremt dåligt och många av dem vill inte ens leva längre. Många har varken kraft eller ork kvar att ens ta tag i de allra enklaste vardagssysslor så det faktum att de tagit sig till platsen för att träffa dessa professionella kan vara en enorm kraftansträngning för dem - som de kanske bara orkar göra en gång! Att då få sitta där, efter att ha samlat mod och kraft för att orka ta sig till mötet, och bli förlöjligad, förminskad samt att få höra att dina problem inte är märkvärdiga för alla vill ju dö ibland - det kan krossa individer och få dem att förlora det hopp som fanns kvar.

Dessa professionella har fått förtroendet att få lyssna till och ta del av människors egna historier. Dessa professionella är många människors väg tillbaka till ett liv som känns värt att leva och det är dessa professionella som måste lotsa dessa individer vidare till lämpliga aktörer för att rehabiliteringen ska ske så smidigt och effektivt som möjligt. Dessa psykologer, kuratorer och terapeuter träffar trasiga individer som behöver fångas upp - men de är alltför många som bara låter dem falla längre och djupare ner. Och det gör mig så besviken.

Hur ska jag säga till min vän att det kanske går bättre om hen försöker en tredje gång? Hur ska hen kunna lita på att hen kommer att få hjälp och stöd istället för att återigen bli förlöjligad och förminskad? Och hur ska jag kunna garantera min vän att hen bara haft otur och nästa terapeut kommer att vara annorlunda - när jag vet att jag själv har träffat fler dåliga än bra samtalskontakter?

Detta är en av de största anledningarna till att jag studerar till socionom idag. Mitt mål och min vision är att jag vill bli den stöttepelare för ungdomar som jag önskat att jag själv hade träffat under mina tidiga tonår. Psykisk ohälsa måste tas på allvar, överallt och hela tiden! Om inte de professionella, med flera års utbildning i att verka som skyddsnätet för psykisk ohälsa, fångar upp de som faller djupare och djupare i mörkret - vem ska då göra det?