SOMMAREN SOM FÖRSTÖRDE MIG


Sommaren 2018 var en historisk sommar rent vädermässigt. Solen sken från tidig morgon till sen kväll varje dag och temperaturerna låg oftast en bra bit över 30 grader. Jag är och har alltid varit en riktig soldyrkare som blir både glad, pigg och motiverad av sol och värme. Årstiden sommar har jag alltid förknippat med positivitet, frihet, lycka och välmående.
Fram tills sommaren 2016.

Jag hade precis tagit studenten, skaffat mig en lägenhet och flyttat ihop med mitt livs kärlek, köpt min första bil och börjat ett nytt jobb. Jag hade längtat och fantiserat om hur det här skulle bli starten på ett nytt kapitel. Äntligen skulle livet börja på riktigt!
Men så blev det inte.

Jag skrev ett blogginlägg i juli den sommaren om hur jag mådde och kände just då.
Vill ni läsa det inlägget hittar ni det här.



Jag var konstant stressad. Jag var stressad över alla förändringar som skedde under loppet av några få veckor, över vadjag skulle göra till hösten men också över min ekonomiska situation. Jag visste att det skulle bli tight i och med att jag flyttade hemifrån samma vecka som jag slutade gymnasiet - vilket betydde att mitt sparkonto vid den tidpunkten inte var särskilt stort. Men jag tänkte att jag skulle jobba heltid, spara undan pengar och sakta men säkert komma på benen igen. Jag borde kanske ha väntat med att flytta hemifrån och sparat ihop lite pengar istället, men jag kunde inte vänta en dag till. Jag hade drömt om att få bli sambo med F i flera år.

Stressen gjorde så att jag inte kunde sova. Jag sov inte mer än någon timmas ytlig sömn per natt. Jag hade ont i magen hela dagarna och så småningom fick jag svårt att minnas saker. Jag kunde läsa samma mening 5 gånger om men ändå inte förstå vad den innebar.

Och jag grät. Jag grät konstant. På nätterna, på morgonen när jag borstade tänderna och i bilen på väg till jobbet. När arbetsdagen var slut skyndade jag ut till bilen för att sedan totalt bryta ihop och ta mig igenom attackerna av panikångest som avlöste varandra. Jag minns hur jag flera gånger fick lov att stanna bilen någonstans efter vägen för att en ny panikångestattack sköljde över mig. Men jag minns också hur jag många gånger körde längs stora vägen mot Borlänge - likgiltig, utan att ens kolla på vägen. Bilarna tutade men jag var inte där. Jag kände mig som ett tomt skal som inte längre brydde sig om någonting - inte ens om mitt eget liv.


Vad jag inte visste då, när jag skrev det detdär inlägget i juli 2016, var att jag 26 månader senare fortfarande inte skulle vara hel. Jag kämpar än idag med att hitta tillbaka till något slags lugn i mig själv, men det är svårt.
Det är fruktansvärt svårt att inse, men framförallt att acceptera, att jag inte längre är den jag en gång var.
Jag var tjejen som kunde jobba 12 dagar i rad, träna 6 dagar i veckan och samtidigt hinna träffa alla vänner, min familj samt umgås med min sambo. Men den Tilda finns inte längre.

Sommaren 2018.
Jag tog mig igenom ännu en helvetes-sommar, men denna gång sa kroppen ifrån rejält och jag var tvungen att sluta jobba tidigare än planerat. Det gick helt enkelt inte längre och jag var så besviken. På livet och på mig själv.
"Varför klarar jag inte av någonting?"

Med hjälp av min läkare och samtalsterapeut känner jag att jag idag är på väg åt rätt håll, men stundtals är det fortfarande väldigt tungt. Jag måste släppa taget om den jag var förr och istället acceptera och omfamna den jag blivit.
Jag måste sluta vara besviken på mig själv, att klanka ner på mig själv och känna mig misslyckad.
Vissa dagar är det lättare medan de andra dagar känns som att jag inte står ut med mig själv.

Det är som att jag hela tiden balanserar vid kanten på ett stup.
Minsta lilla vindpust, om jag tappar fotfästet om så bara i en enda sekund, så faller jag.



Jag har så svårt för att beskriva sommaren 2016 för den känns som en hemsk mardröm men samtidigt även verklig i allra högsta grad. Men den sommaren dödade någonting i mig. Jag gick sönder ända in i själen och jag har sedan dess aldrig blivit hel igen.

Med detta inlägg vill jag be er, om inte nästintill vädja till er, att alltid prioritera ert eget mående.
Våga säga nej när det blir för mycket, våga lämna det som suger ur dig din energi och ta kroppens signaler på fullaste allvar.Jag vet hur lätt det är att ignorera dem, fortsätta pusha sig själv och bara köra på.

Men förr eller senare brister det och när det väl gör det så tar det verkligen stopp - och då är det för sent!

Lyssna till er själva och vad ni behöver för att må bra. Jag gjorde inte det sommaren 2016.
Och idag, 26 månader senare, gråter jag fortfarande när det kommer på tal.
Jag är fortfarande trasig och jag ångrar mig så mycket - varje dag. Jag såg alla tecken men jag blundade för det.

Därför måste ni lova mig att ni som känner att ni håller på att tappa fotfästet men som ännu kan sätta stopp och förhindra att bli utbrända gör en förändring i ert liv idag.
Lova mig.


Gillar

Kommentarer

sandraedstrom
sandraedstrom,
Starka, fina du! Älskar dig så mycket
nouw.com/sandraedstrom
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Jag älskar dig <3
nouw.com/tildajuujarvi
Eva
,
♡ älskade Tilda
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
My
,
Du är den starkaste jag vet. Älskar dig mitt hjärta! ♡
tildajuujarvi
tildajuujarvi,
Och du är en så stor inspiration för mig. Älskar dig fina du ❤️
nouw.com/tildajuujarvi