Klockan tickar pÄ. Sekunderna avlöser varandra och timmarna flyter förbi. Morgonen blir till eftermiddag, som sedan gÄr över till kvÀll och till sist omsluts kvÀllen av nattens mörker och solen fÄr en möjlighet att ÄterhÀmta sig innan en ny dag gryr. En ny dag i vÄra liv. Men idag, den fjÀrde augusti 2016, avslutades livet för en annan. För en mÀnniska som lÀmnat sÄ otroligt mycket fina avtryck efter sig. För en mÀnniska som spred glÀdje och lycka till alla mÀnniskor i sin omgivning.
Jag har varit försjunken i tankar under större delar av dagen. En tanke hinner knappt bearbetas innan en ny tagit form. FrÄgorna som jag stÀller mig sjÀlv kommer som snabba piskrapp och inte heller dem hinner jag ens försöka besvara innan en ny frÄga stÀlls. Det Àr kaos i hjÀrnan dÀr alla tankar försöker dela pÄ det lilla utrymme som finns.
Vad Àr viktigt hÀr i livet? Vad vill jag med mitt liv? Vad spelar roll för mig? Var Àr han nu? Vart Àr alla andra som gÄtt bort? Har de hamnat pÄ en finare plats? Sover de? TrÀffar de varandra? Kan de se oss? Finns de kvar hÀr bland oss? Eller har det bara tagit slut? Svart? Har de sett Ànglar?
Ni hör ju. Mitt i det kaotiska virrvarret av frĂ„gor, som ingen egentligen ens kan svara pĂ„, upplever jag en stark Ă„ngest. Döden Ă€r sĂ„ lĂ€skig för att vi vet sĂ„ lite om den. Allt vi vet med sĂ€kerhet Ă€r att den kommer drabba oss alla, förr eller senare. Trots att det Ă€r en sĂ„ sjĂ€lvklar del av livet, en sĂ„ naturlig utgĂ„ng, sĂ„ kĂ€nns tanken pĂ„ döden skrĂ€mmande. Det smĂ€rtar mig att tĂ€nka pĂ„ att mina förĂ€ldrars tid kommer att ta slut. Eller mina syskons. Mina vĂ€nners. Mina syskonbarns. SlĂ€ktingars. Eller min Ă€lskade pojkvĂ€ns. Eller min egen. Ăr det avslutet som smĂ€rtar eller ovetskapen om nĂ€r det kommer? Kanske Ă€r det kombinationen av dem bĂ„da som kĂ€nns sĂ„ hemsk.
Döden sÀtter perspektiv pÄ livet. NÀr den gör sig pÄmind pÄ det vis som den gjort idag kommer jag pÄ mig sjÀlv med att vÀrdera allting i mitt liv. Plötsligt bagatelliserar jag precis samma sak som jag för nÄgon dag sedan fick mig att grÄta ut min sjÀl. Plötsligt kÀnns saker och ting mindre viktiga och jag tÀnker att jag ju mÄste ta vara pÄ dagarna mer. Kramas mer, skratta mer, spendera mer, resa mer, uppleva mer! Jag vill leva mer!
Och varför glömmer vi att vara tacksamma? Det Àr sÄ dumt att nÄgot mÄste göra ont i sjÀlen innan vi kan vara tacksamma för det som bedövar smÀrta. Tacksamma för omtÀnksamma vÀnner, fina syskon, underbara partners, fantastiska barn, ovÀrderliga förÀldrar.. Vi glömmer sÄ lÀtt. Vi tar för givet. Vi blir bekvÀma. Vi lever i vÄr bubbla dÀr privilegier betraktas som sjÀlvklarheter. Tills en dag som denna likt en nÄl sprÀcker bubblan och fÄr tiden att stanna upp.
Jag Àr tacksam. SÄ otroligt tacksam. Och jag önskar av hela mitt hjÀrta att du nu fÄr komma till ro, slippa all smÀrta och att du inte behöver kÀmpa mer.
Livet Àr skört och fyllt av bÄde dalar och toppar. Var glada för vad livet ger er och vÄga ta del av allting. Av allt det goda och lyckliga men ocksÄ av det mörka och smÀrtsamma. Varje liv Àr unikt. Se till att göra ditt liv till ditt eget. BerÀtta för alla du hÄller kÀr hur mycket du vÀrderar dem. Ge varandra vÀrmande kramar och bry er om varandra. Varje dag.
