tildajuujarvi

𝓣𝓲𝓵𝓭𝓪 𝓙𝓾𝓾𝓳𝓪𝓻𝓿𝓲
Jag älskar smink. Och kläder. Och pepsi max. Och så lägger jag ner en del tid på träning och studier då jag just nu läser min fjärde termin på socionomprogrammet.

Häng med mig i min vardag!

Blogg

EN PERFEKT TRÄNAD RUMPA I EN SVART STRINGBIKINI

2019-01-18 20:52 PERSONLIGT

Jag älskar ju sociala medier. Jag älskar att vara kreativ i bilder och text. Jag älskar att skapa mitt egna, knäppa bilder och sätta min egna prägel på dem, att inspireras av andras kreativitet och att förhoppningsvis själv nå och ut och inspirera er som följer mig på olika sätt. Jag lägger ned mycket tid och engagemang på mina olika kanaler, men det känns inte jobbigt då jag tycker att det är genuint roligt. Jag blir gång på gång så imponerad (och inspirerad) av hur unga kvinnor lyckats bygga upp sina egna varumärken och därigenom tagit makten över sin egen karriär. Jag drömmer om att en dag själv få jobba med mitt egna, att få vara min egen chef och att faktiskt kunna kalla min hobby för mitt jobb. Det hade varit så coolt!!

Jag vet vad jag vill och jag vet att det kräver mycket av mig för att komma dit men jag kommer inte att ge upp. Och det är detta mindset som jag jobbar efter för det mesta. Att jag ska fortsätta leverera, göra så gott jag kan och inte nöja mig innan jag är där jag vill vara. Men så, ibland men ändå alldeles för ofta, så är jag så dum och gör det där som totalt får mig att ur balans. Jag börjar jämföra mig själv med alla andra och samma sekund tappar jag allt hopp och all tro på mig själv som jag någonsin haft och känner att jag kanske bara borde lägga av med alltihop för att jag ändå inte har någon chans. Och så blir jag skitledsen.

Jag har nämligen kommit på, att när jag surfat runt inne på instagram, så stänger jag sedan ned appen med en känsla av att vara så otillräcklig. Jag känner mig chanslös mot alla fina tjejer och kvinnor som det bara kryllar av ute på instagram. Jag vet att det låter hemskt när jag skriver ordet chanslös för det vittnar om någon form av sjuk tävling - men det är ju så lite så det är. Omedvetet liksom. Jag vill ju inte tävla med andra vad gäller någonting, den enda jag vill och bör tävla mot är mig själv. Men tydligen så stämmer inte det jag vill överens med vad jag faktiskt gör. För varför skulle jag annars bli så ledsen, så självkritisk, så ifrågasättande och dömande mot mig själv och min egen duglighet och förmåga efter att ha scrollat igenom andras bilder? Varför känns annars en annan människas vinst som min egen förlust?

Om jag ska vara helt ärlig så har jag nog någonstans velat tro att jag skulle vara förskonad vad gäller ideal, press och hets. Att jag skulle vara stark nog att inte bli påverkad. Men ärligt talat, jag vet ju innerst inne att jag faller offer för skiten i allra högsta grad. Men tar vi det steget längre så kan vi ju fundera över om det egentligen är särskilt orimligt?

Jag som hänger på dessa sociala medier flera timmar om dagen blir ju matad med dessa perfekta bilder inte bara en, fem, eller tio gånger per dag. Snarare uppemot hundratals gånger per dag blir min hjärna presenterad perfektion. Perfekta flöden. Perfekta semesterbilder från den vitaste stranden i hela Maldiverna. Bilder tagna under vatten på en perfekt tränad rumpa i en svart stringbikini. Bilder på enorma charkbrickor med alla slags ostar, snittar, kex och choklad trängs med bilder på drömmiga drinkar i alla magiska färger. Det handlar om bilder på perfekt upplagda pastarätter som dryper av ost och tryffel men likt förbannat ser personen bakom dessa konton med bilder på alla himmelska maträtter och bakverk ändå ut som att hen vore tagen direkt ur en reklam för Victoria's Secret. Bilder på immiga vinglas. Perfekta sminkningar, förhållanden, kritvita och spikraka tänder, kroppar, hår, familjer, magar, armar, husdjur, naglar, lägenheter, bröstförstoringar, tatuerade bryn, läppar, outfits....!! Allt är så perfekt medan jag hela tiden känner mig så.... operfekt?

Jag vet inte hörrni. Det är så svårt allt dethär tycker jag. Jag vet inte alls om ni kan förstå vad det är jag försöker förklara för er.
Jag vet att jag egentligen borde överväga att bara avfölja alla dessa konton som lämnar mig med dendär klumpen i magen men jag tror nämligen att kärnan till problemet snarare ligger hos mig. Jag vet inte hur, men jag måste få in i mitt huvud att oavsett hur vacker någon annan är betyder inte det att jag blir mindre vacker. Oavsett vilken kropp någon annan har så blir inte min mindre duglig. Men det är så fruktansvärt svårt!

Och på något sätt blir allt detta så påtagligt när jag har en så stark vision, en så stark målbild och dröm om vart jag vill vara. Eftersom att mitt mål och min dröm kräver att jag armbågar mig fram, tar plats, vågar tro på mig själv och vem jag är så blir jag samtidigt så sårbar i känslan av att jag inte är så fin, så snygg, så modig, så spännande och så inspirerande som "mina konkurrenter". Varför skulle någon vilja följa mig? Jag har ingenting som ingen annan har? Varför skulle människor vilja klicka sig in på min blogg? Eller titta på mina youtubeklipp?

Det känns som allting hela tiden handlar om att leverera det vackraste, det finaste, det bästa, det mest spännande, det mest inspirerande, färgsprakande och det mest händelserika. Men så är jag ju också "bara" en socionomstudent med en kraftigt begränsad inkomst. Jag har inte råd att åka till något ställe med vit strand och turkost hav och knäppa kort som väcker intresse. Jag har inte råd att åka på weekends till världens olika fina platser för att dricka bubbel ur ett immigt glas. Det är svårt att skapa färgsprakande content när jag inte har möjligheten att komma ifrån vädret i Sverige som under många av årets månader faktiskt är grått och färglöst.

Men sen tänker jag ju igen att igen att; nej fuck dedär!!
Varför måste bra innehåll alltid handla om att det ska vara så perfekt?? De allra flesta lever ju ett liv och en vardag som ditt och mitt. Jag förstår ju, vilket jag hoppas att ni också gör, att instagram som plattform är en grovt förskönad skildring av livet där de absolut bästa, finaste och innehållsrika glimtarna ur ett helt liv får ta plats och synas. Trots att jag vet det så blir jag ändå påverkad vilket jag nu har förstått men också erkänt för mig själv. Den insikten har dock fått mig att förstå att jag har en hel del kvar att jobba med vad gäller mig själv och min egen självkänsla. Jag måste jobba bort denhär självkritiska skiten för den är livsfarlig för mina drömmar.
Den sätter hinder i min väg för att nå mitt mål.

Kanske handlar det om att försöka landa i och känna mig trygg med att jag gör min grej och att det helt enkelt får vara bra så.
Vi har ju alla olika förutsättningar. Nu råkar mina vara att jag bor i en liten, grå stad och har endast ett CSN-lån som min inkomst.
Men jag gör ändå min grej på mitt sätt, utifrån det jag har att jobba med.
Trots att det inte rör sig om perfekta bilder under ytan i ett kristallklart hav, bland färgglada fiskar och korallrev iförd en svart stringbikini.

NYÅRSLISTA

2019-01-03 13:14 LIVETPERSONLIGT

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja. Jag flyttade till en lägenhet och bodde själv för första gången i mitt liv. Det varade dock inte alls länge, men iallafall :D och så blev jag ju brunett också!

Hur har ditt 2018 varit?
Jag vill ändå säga att det har varit ett bra år. Det har absolut varit tufft i perioder och jag har haft det kämpigt emellanåt men oj så mycket jag har lärt mig! Jag har utvecklats så mycket!

Blev du kär i år?
Inte på nytt, men jag är kär - absolut!

Vilket datum från 2018 kommer du aldrig glömma?
Oj. Jag tror inte att det är något särskilt datum från 2018 som kommer att fästa sig på minnet.

Vad är din största framgång 2018?
Att jag klarade av en ganska så pissig sommar och vågade ta emot hjälpen jag behövde. Samt att jag vågade börja med youtube efter att ha tvekat i fleeera år.

Bästa köpet?
Min kamera. Och mobil.

Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder, smink, hudvård. Älskar ju skiten.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Absolut! Resan till Kroatien tillsammans med Feisal, solen som sken under verkligen hela sommaren, godkända resultat i skolan. När jag åkte till Finland och överraskade en av mina absolut närmaste vänner var också en höjdpunkt under året. Jag har varit glad för mycket under 2018.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2018?
Oj.. Suffocating med Clara.

Vem har du umgåtts med mest?
Sanni, Amanda och Feisal.

Har du haft ett förhållande under 2018?
Det har jag.

Vart reste du under 2013?

Finland, Stockholm x 2, Sälen och Kroatien.

Är det något du saknar år 2018 och vill ha 2019?
Mindre stress.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag blev väckt hemma hos mamma och pappa med sång, paket och frukost. Mot kvällen hade vi bokat bord på en restaurang för hela familjen där vi sedan åt middag. Supermysigt<3

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Med facit i hand så hade jag absolut mått bättre om jag inte hade stressat så mycket under sommaren. Men jag har lärt mig något utav det också tänker jag.

Vem saknade du?
Jag har saknat vänner som bor i Finland en hel del.

De bästa nya människorna du träffade?
Tror inte att jag träffade så många nya människor under 2018 faktiskt?

Vad vill du säga till dig själv inför 2019?
Ta det lugnt, ta hand om dig själv och tro på dig själv! Du kan om du vill!

IKVÄLL TAPPADE JAG FOTFÄSTET

2018-12-11 22:56 PERSONLIGT

Det känns som att jag inte kan andas ordentligt. Jag scrollade nyss igenom instagram, sådär som jag alltid gör med jämna mellanrum flera gånger varje dag, och så halkade jag av en slump in på en instagramprofil som jag aldrig har varit inne på förut. Flödet pryddes av massor utav bilder på en liten pojke som var sjuk i cancer. Efter bara några bilder förstod jag att denna lilla pojke numera är en ängel. Mamman till honom, som är personen bakom instagram-kontot, beskriver sjukdomstiden och de sista dagarna med sin sjuka pojke så detaljerat och så gripande att det verkligen gör ont i hjärtat. Jag kan inte sluta gråta.

Min stora skräck i livet är att jag själv eller någon i min familj eller närhet ska insjukna i en allvarlig sjukdom. Jag får känslor av panik bara av att tänka tanken. Jag kan inte tänka mig någonting värre. Det går inte att beskriva vad jag känner i min kropp just nu, jag vet inte ens om någon kan förstå. Jag är så rädd, så fruktansvärt livrädd och jag hatar känslan av att inte alls ha kontroll. Jag kan inte påverka någonting. Jag vet ingenting om hur någonting kommer att bli. Jag vet inte ens vad som kommer att hända imorgon? Det är en sådan djup känsla av panik i det alltihop. Förstår ni vad jag menar?

Jag älskar livet nu. Jag har inte alltid gjort det, men nu gör jag det. Jag vill så gärna ha ett långt och lyckligt liv men jag blir så stressad och så rädd när tanken slår mig att jag ju faktiskt inte kan veta hur det kommer att bli. Samtidigt blir jag arg på själv för att jag är orolig och stressad för vad som kan hända i framtiden för då missar jag ju mycket av allt det fina som finns att ta del av just idag - här och nu.

Jag har en så stor familj. Min familj som jag alltid tjatar om, men som är mitt allt. Så många vänner och personer som betyder mycket för mig. Jag vill skydda dem från allt ont. Tanken av att de skulle bli drabbade får mig att tappa luften. Jag går sönder.

Förstår någon mig? Är det någon annan som känner likadant? Hur tänker ni? Dela med er av strategier och tankesätt. Jag har gått i terapi för denna panik och oro som bosatt sig inom mig och idag är den lite lättare att hantera i jämförelse med hur den tidigare varit. Men just ikväll blev jag alldeles lamslagen. Tappade fotfästet.

Tänker på denna familj på instagram. Jag tänker på pojken. Jag tänker på alla andra som kämpat och som fortfarande kämpar. Och alla deras anhöriga. Det är så hemskt och så fruktansvärt tragiskt att mitt hjärta vill explodera. Jag tänker på dig, moster. Fina moster med det vackraste leendet och de skrattande ögonen. Du måste ha det bra nu. Du och alla andra änglar. Ni måste det. Det får inte vara på något annat sätt.

Xx, Tilda