tildajuujarvi

𝓣𝓲𝓵𝓭𝓪 𝓙𝓾𝓾𝓳𝓪𝓻𝓿𝓲
Jag älskar smink. Och kläder. Och pepsi max. Och så lägger jag ner en del tid på träning och studier då jag just nu läser min fjärde termin på socionomprogrammet.

Häng med mig i min vardag!

Blogg

KAN MAN NÅGONSIN BLI RIKTIGT HEL IGEN EFTER ATT MAN VARIT TRASIG?

2019-04-08 12:38 LIVETPERSONLIGT

I inlägget som jag publicerade i fredags bad jag er som ville att lägga en röst på vad ni önskar att få se mer av i bloggen under denna vecka. Ni var några stycken som tog er tiden att tycka till, vilket jag är supertacksam för och "Personliga inlägg" var det alternativ som fick flest röster. Och passande nog kommer jag att starta denna vecka med just ett sådant inlägg. Inte på grund av röstningens resultat utan snarare för att alla andra typer av inlägg bara skulle kännas krystade och framtvingade just nu, för sanningen är att det inte är en bra dag idag.

Jag har haft en väldigt jobbig natt med en tung och ihärdig ångest som inte lät mig komma till ro och jag har varit vaken nästintill hela natten. Jag har fått ett nytt jobb som jag är så tacksam för och som jag verkligen tror att jag genuint kommer att gilla - och idag var tanken att jag skulle göra min första dag där. Dock möttes jag av en såndär härlig överraskning igår kväll då jag märker att kursansvarige gått in och gjort om lite i schemat och att det plötsligt skulle hållas en 6 h föreläsning idag, som jag var tvungen att gå på. Så imorse fick jag lov att ringa till chefen och förklara läget och det slutade med att vi bestämde oss för att jag skulle åka till skolan idag och ta första arbetsdagen senare i veckan istället.

Men tillbaka till natten och min förbannade ångest. Det är någon slags förväntansångest som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla. Ni som hängt med här inne ett tag vet att jag blivit "utbränd" två gånger tidigare och har sedan förra sommaren lagt hela jobb-grejen på hyllan och istället fokuserat 100% på mig själv och studierna. Det har gått bra och jag har sakta men säkert börjat känna mig redo att börja jobba lite igen. Men så inatt fick jag en sådan panik-känsla i kroppen. Jag vet att jag vill det här. Det jobbet som jag lyckats få är ett jobb som genuint intresserar mig, så det handlar inte om det. Jag tror bara att det handlar om att själva grejen, faktumet att jag ska börja jobba igen, skapar ångest och obehag hos mig på grund av mina tidigare erfarenheter då jobbet totalt nockat mig. Men jag trodde att jag hade kommit längre och därför blev jag förvånad inatt när jag kände dendär panikartade känslan i bröstet som jag inte känt på flera månader. Det var så länge sen som jag upplevde så stark ångest att jag nästan glömt hur det känns vid det här laget. Men inatt fick jag känna på det igen. En ordentlig påminnelse. Ångesten som sköljde över mig om och om igen var så stark att jag vid ett tillfälle fick springa upp på toaletten för att ångesten gjorde mig fysiskt illamående. Det gjorde mig ledsen, besviken och framförallt rädd. Jag är så rädd för att aldrig bli hel igen.

Någonstans vet jag att jag kommer att fixa dethär. Jag känner mig starkare nu, jag vet att jag är starkare nu och jag vet att mycket av den ångesten som jag tampades med inatt handlar om just förväntansångest. Tack vare mina tidigare erfarenheter vet jag ju också att förväntansångest släpper när man väl gör det som man haft ångest inför. Jag vet alltså med andra ord att så fort jag gjort min första dag så kommer det kännas lättare sen. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är stark. Jag vet det. Så jag ska göra det. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag KAN. Denna skiten ska inte få vinna över mig. Inte igen.

Jag har suttit försjunken i mina egna tankar under en stor del av dagen och i jag är fruktansvärt trött. På vägen hem från skolan idag svängde jag förbi biblioteket och efter en lång stund bland hyllorna med böcker fick jag slutligen med mig en hel trave hem. Jag vill börja läsa mer och jag ska börja nu. Jag tänker att detta ska stärka mitt mindset ännu mer och ge mig verktyg för att hålla mig på banan när det blir såhär som det blev inatt. Även fast det inte händer särskilt ofta längre. Och så tänker jag att läsning ju är ett bra sätt att komma till ro om kvällen vilket i sin tur kanske kan hjälpa mig att faktiskt somna. Det är åtminstone värt ett försök tänker jag.

Är det någonting som jag har lärt mig genom livet, så är det att ditt mindset är avgörande för hur du upplever dina dagar - som tillsammans skapar ditt liv. Jag tycker det är intressant hur vi själva bär på ett så kraftfullt verktyg som hjärnan och därför ska det bli spännande och förhoppningsvis lärorikt att läsa dessa böcker. Boken "Tillbaka till jobbet" känns extra relevant just nu.. Jag ska fixa detta. För jag vet att jag kan.

GYNEKOLOGISK CELLPROVTAGNING

2019-03-27 16:14 LIVETPERSONLIGT

Jag är alldeles bubblig i hela kroppen av den där alldeles speciella och helt underbara känsla som infinner sig i hela kroppen efter en tenta. Det är så befriande att efter flera dagar av konstant stress och tentaångest äntligen få pusta och lägga tid på annat. Så hur gick det då? Jag tror att det gick okej. Jag hoppas det iallafall. Jag vet ju med mig att jag inte pluggat så mycket som jag borde men jag vill ändå tro att jag lyckades skrapa ihop tillräckligt med poäng för att få godkänt åtminstone. Oavsett så är det ingenting som går att påverka nåt mer nu iallafall så därför väljer jag därmed att släppa det nu och inte ödsla min energi på det nåt mer. 😃

Efter att jag skrivit tentan köpte jag och emma med oss mat från donken som vi tog med oss hem till Amanda där vi sedan åt och pratade i någon timme innan det var dags för mig att fara iväg till vårdcentralen. Jag hade nämligen bokat in en tid hos barnmorskan vid 14-tiden för ett gynekologiskt cellprov. Jag fyller ju 23 år i höst och fick därför en kallelse på posten för några veckor sedan och för mig var det självklart att jag skulle gå. Jag vet att många väljer att strunta i den undersökningen och det´finns förmodligen flera orsaker till det, men jag tycker att det är så synd. Det är en så bra grej att vi faktiskt får kallelser till att checka kroppen och hur den mår. Och om det gjorde ont? Inte det minsta. Jag tycker inte ens att det var obehaglig. Sen kan jag förstå att själva situationen kan kännas obekväm där man ligger med benen i vädret, men då får man försöka tänka att de som jobbar på barnmorskemottagningen ser flera tiotals snippor om dagen så de bryr sig nog inte så mycket om just din😂 så hörrni - gå på cellprovtagningarna! Det tar en minut och det är så värt det.

Här får ni en jättefin bild på mina charmtroll till vänner😄 Jag är så glad för dessa tjejer. Klokaste jag vet och så fantastiska. Och om någon timme ska jag faktiskt träffa dem igen då vi ska hem till Hannah (och fira att tentan äntligen är skriven) tillsammans med de andra tjejerna i gänget Det blir tacos för hela slanten - hur mysigt?? ❤

EN PERFEKT TRÄNAD RUMPA I EN SVART STRINGBIKINI

2019-01-18 20:52 PERSONLIGT

Jag älskar ju sociala medier. Jag älskar att vara kreativ i bilder och text. Jag älskar att skapa mitt egna, knäppa bilder och sätta min egna prägel på dem, att inspireras av andras kreativitet och att förhoppningsvis själv nå och ut och inspirera er som följer mig på olika sätt. Jag lägger ned mycket tid och engagemang på mina olika kanaler, men det känns inte jobbigt då jag tycker att det är genuint roligt. Jag blir gång på gång så imponerad (och inspirerad) av hur unga kvinnor lyckats bygga upp sina egna varumärken och därigenom tagit makten över sin egen karriär. Jag drömmer om att en dag själv få jobba med mitt egna, att få vara min egen chef och att faktiskt kunna kalla min hobby för mitt jobb. Det hade varit så coolt!!

Jag vet vad jag vill och jag vet att det kräver mycket av mig för att komma dit men jag kommer inte att ge upp. Och det är detta mindset som jag jobbar efter för det mesta. Att jag ska fortsätta leverera, göra så gott jag kan och inte nöja mig innan jag är där jag vill vara. Men så, ibland men ändå alldeles för ofta, så är jag så dum och gör det där som totalt får mig att ur balans. Jag börjar jämföra mig själv med alla andra och samma sekund tappar jag allt hopp och all tro på mig själv som jag någonsin haft och känner att jag kanske bara borde lägga av med alltihop för att jag ändå inte har någon chans. Och så blir jag skitledsen.

Jag har nämligen kommit på, att när jag surfat runt inne på instagram, så stänger jag sedan ned appen med en känsla av att vara så otillräcklig. Jag känner mig chanslös mot alla fina tjejer och kvinnor som det bara kryllar av ute på instagram. Jag vet att det låter hemskt när jag skriver ordet chanslös för det vittnar om någon form av sjuk tävling - men det är ju så lite så det är. Omedvetet liksom. Jag vill ju inte tävla med andra vad gäller någonting, den enda jag vill och bör tävla mot är mig själv. Men tydligen så stämmer inte det jag vill överens med vad jag faktiskt gör. För varför skulle jag annars bli så ledsen, så självkritisk, så ifrågasättande och dömande mot mig själv och min egen duglighet och förmåga efter att ha scrollat igenom andras bilder? Varför känns annars en annan människas vinst som min egen förlust?

Om jag ska vara helt ärlig så har jag nog någonstans velat tro att jag skulle vara förskonad vad gäller ideal, press och hets. Att jag skulle vara stark nog att inte bli påverkad. Men ärligt talat, jag vet ju innerst inne att jag faller offer för skiten i allra högsta grad. Men tar vi det steget längre så kan vi ju fundera över om det egentligen är särskilt orimligt?

Jag som hänger på dessa sociala medier flera timmar om dagen blir ju matad med dessa perfekta bilder inte bara en, fem, eller tio gånger per dag. Snarare uppemot hundratals gånger per dag blir min hjärna presenterad perfektion. Perfekta flöden. Perfekta semesterbilder från den vitaste stranden i hela Maldiverna. Bilder tagna under vatten på en perfekt tränad rumpa i en svart stringbikini. Bilder på enorma charkbrickor med alla slags ostar, snittar, kex och choklad trängs med bilder på drömmiga drinkar i alla magiska färger. Det handlar om bilder på perfekt upplagda pastarätter som dryper av ost och tryffel men likt förbannat ser personen bakom dessa konton med bilder på alla himmelska maträtter och bakverk ändå ut som att hen vore tagen direkt ur en reklam för Victoria's Secret. Bilder på immiga vinglas. Perfekta sminkningar, förhållanden, kritvita och spikraka tänder, kroppar, hår, familjer, magar, armar, husdjur, naglar, lägenheter, bröstförstoringar, tatuerade bryn, läppar, outfits....!! Allt är så perfekt medan jag hela tiden känner mig så.... operfekt?

Jag vet inte hörrni. Det är så svårt allt dethär tycker jag. Jag vet inte alls om ni kan förstå vad det är jag försöker förklara för er.
Jag vet att jag egentligen borde överväga att bara avfölja alla dessa konton som lämnar mig med dendär klumpen i magen men jag tror nämligen att kärnan till problemet snarare ligger hos mig. Jag vet inte hur, men jag måste få in i mitt huvud att oavsett hur vacker någon annan är betyder inte det att jag blir mindre vacker. Oavsett vilken kropp någon annan har så blir inte min mindre duglig. Men det är så fruktansvärt svårt!

Och på något sätt blir allt detta så påtagligt när jag har en så stark vision, en så stark målbild och dröm om vart jag vill vara. Eftersom att mitt mål och min dröm kräver att jag armbågar mig fram, tar plats, vågar tro på mig själv och vem jag är så blir jag samtidigt så sårbar i känslan av att jag inte är så fin, så snygg, så modig, så spännande och så inspirerande som "mina konkurrenter". Varför skulle någon vilja följa mig? Jag har ingenting som ingen annan har? Varför skulle människor vilja klicka sig in på min blogg? Eller titta på mina youtubeklipp?

Det känns som allting hela tiden handlar om att leverera det vackraste, det finaste, det bästa, det mest spännande, det mest inspirerande, färgsprakande och det mest händelserika. Men så är jag ju också "bara" en socionomstudent med en kraftigt begränsad inkomst. Jag har inte råd att åka till något ställe med vit strand och turkost hav och knäppa kort som väcker intresse. Jag har inte råd att åka på weekends till världens olika fina platser för att dricka bubbel ur ett immigt glas. Det är svårt att skapa färgsprakande content när jag inte har möjligheten att komma ifrån vädret i Sverige som under många av årets månader faktiskt är grått och färglöst.

Men sen tänker jag ju igen att igen att; nej fuck dedär!!
Varför måste bra innehåll alltid handla om att det ska vara så perfekt?? De allra flesta lever ju ett liv och en vardag som ditt och mitt. Jag förstår ju, vilket jag hoppas att ni också gör, att instagram som plattform är en grovt förskönad skildring av livet där de absolut bästa, finaste och innehållsrika glimtarna ur ett helt liv får ta plats och synas. Trots att jag vet det så blir jag ändå påverkad vilket jag nu har förstått men också erkänt för mig själv. Den insikten har dock fått mig att förstå att jag har en hel del kvar att jobba med vad gäller mig själv och min egen självkänsla. Jag måste jobba bort denhär självkritiska skiten för den är livsfarlig för mina drömmar.
Den sätter hinder i min väg för att nå mitt mål.

Kanske handlar det om att försöka landa i och känna mig trygg med att jag gör min grej och att det helt enkelt får vara bra så.
Vi har ju alla olika förutsättningar. Nu råkar mina vara att jag bor i en liten, grå stad och har endast ett CSN-lån som min inkomst.
Men jag gör ändå min grej på mitt sätt, utifrån det jag har att jobba med.
Trots att det inte rör sig om perfekta bilder under ytan i ett kristallklart hav, bland färgglada fiskar och korallrev iförd en svart stringbikini.